Alla inlägg under januari 2007

Av Kicki - 28 januari 2007 15:06

Snöfestivalen brukar gå mig omärkt förbi. Innan brukar jag se annonser inför festivalen och efter brukar jag titta lite på snöskulpturerna. Jag brukar aldrig ta del av den. Det har jag nu gjort i år, för första gången! Vi gick upp på stan igår, jag och min syster med familj. Det var kallt och det blåste. På folkan-parkeringen var det tävlingar med hundar och skidor och pulkor. Det var roligt att titta på. Men hur vågar de? Det går ju jättefort och med hundar och linor och skidor och stavar och ibland pulkor kan mycket hända... Det verkar jätteroligt, men läskigt. Jag och Miloo åkte till stugan förra året, hon i sele med lina och jag på skidor. Men hon är ju inte direkt tränad för det, så hon sprang mest bredvid, la sig på mage och åt snö och vilade lite. Ibland drog hon lite, då var det skoj, men det gick inte undan.Min kille ställde ut sin ark på parkskolans parkering där europas största arkutställning var. Jag har aldrig sett så många arkar... Det var kul att se. Många olika modeller och storlekar. Min killes var minst! Värms upp med tre värmeljus. Hihi! Vi röstade på vår favorit och sen gick vi och fikade. Semlorna på Brända Tomten var tyvärr slut så det blev bakelse och kaffe hemma hos mamma och pappa.Innan vi gick hem tittade vi på snöskulpturerna och röstade även där på vår favorit. Sen gick jag hem och lagade kycklingpaj. (Tack för inspirationen Sussie!)Jag fick hämta en frusen älskling med bilen. Han hade fått diplom! Det känns härligt att jag var med i årets snöfestival!

Av Kicki - 27 januari 2007 10:21

Det är svårt att ligga och dra sig i sängen när ens bejbis övar hoppsparkar i magen.

Av Kicki - 26 januari 2007 17:48

Igår pratade jag och min syster om hur det är att bo i konstiga Kiruna. För det är verkligen konstigt att bo här. Det känns inte som att det är på riktigt, utan att man lever i en bubbla. Igår var det ännu konstigare än vanligt eftersom himlen sken i mörkblått och det var ett stort pärlemormoln som lystes upp av solen. Det var ganska lugnt först och helt plötsligt började det storma så Alvars vagn höll på att välta. Det var nästan lite kusligt.Jag vill inte bo här, samtidigt som jag vill. Det är en konstig känsla och ganska jobbig. Egentligen så kan man inte bo här. Det är så långt bort från resten av civilisationen, som att vi är isolerade från allt som händer i världen. Det finns så mycket som är "typiskt Kiruna", som bara finns här, som bara händer här, och ibland blir det rätt tröttsamt.Om man bor i Kiruna och ska åka utomlands så måste man antingen åka till Luleå eller Stockholm först. Resan till Stockholm brukar i regel vara dyrare än själva utlandsresan. Men nu har konstiga Kiruna gjort det igen, man kan inte åka direkt till Kanarieöarna, men man kan åka direkt till rymden! Iallafall år 2012 och om man har 1,4 miljoner kronor. Typiskt konstiga Kiruna.I Kiruna vet alla vilka alla är, för det mesta. Det är svårt att lära känna nya människor. Det är svårt att själv vara en ny människa eftersom Kiruna-bor älskar att sprida skvaller och snacka skit. Ibland är det som att läsa Aftonbladets fredagsbilaga "Klick!" när man får höra senaste skvallret om sig själv... Förra året satt minsann jag och var packad och höggravid på stans pub, om man skulle tro ryktena. Och det räckte ju inte med det...Ibland vill jag ge upp och flytta härifrån, men så tänker jag att man kan välja en annan värld. Just nu är både jag och min kille på väg in i en annan värld i konstiga Kiruna, den med familj. Men jag vet inte om det räcker. Även den världen är full med typiska Kiruna-grejer. Jag vill inte isolera mig heller. Det måste finnas något som passar mig oxå.Det låter nog värre än vad det är, hoppas jag.

Av Kicki - 23 januari 2007 19:25

Imorgon åker min älskling till Sunderbyn och är borta i en vecka. Han har varit där förut och det är såå hemskt att vara ensam hemma. Den här gången ska jag flytta hem till min syster och leka nanny. Men jag kommer att vara en ganska dålig nanny, som vill gå och lägga sig klockan åtta, stiger upp tio på förmiddagen och är hungrig all vaken tid. Lite kanske jag kan hjälpa ändå. Jag hoppas det. Jag ska iallafall lära mig byta blöja. Hoppas att Alvar tycker det är okej att va övningsobjekt. Idag var vi till mvc och tog lite blodprov, lyssnade på bejbins hjärta och vägde mig. Usch, vad jag måste sluta äta godis nu! Jag får inte gå upp någe mer, säger barnmorskan till mig. Och det säger jag oxå. Nu får det vara nog! Nu blir det hälsokost och stavgång fram till förlossningen. Inget mer glass och chokladsås...Ååååh, vad jag kommer sakna min kille! Jag vet inte om vi varit ifrån varann så länge som en vecka de senaste två åren. Jag tror inte det. Det är smart att jag oxå ska bo någon annanstans under tiden, då blir det som att jag oxå reser iväg istället för att bli lämnad kvar. Och så är jag ju så mörkrädd och löjlig att jag sover med TVn på, och då sover jag inge bra. Vågar knappt gå på toaletten på natten, och det är ju inte så bra när jag är gravid och kissnödig mest hela tiden.Nä, nu ska jag gå och pussas resten av den här dagen.

Av Kicki - 22 januari 2007 20:08

Jag var ju bara tvungen att skaffa en sony ericsson z610i. Den har en kabel så man kan koppla den till datorn. Så nu har jag lagt över mina bilder från telefonen till datorn. Jag gillar teknik.

Av Kicki - 22 januari 2007 14:58

Det har hänt mycket i vår lägenhet. Vi har skaffat tvättmaskin, vilket är helt underbart att ha, och nu även bänkdiskmaskin, som vi inte riktigt har hajjat ännu. Vi har en barnvagn, ett skötbord, en spjälsäng, en torkställning, en handdusch, våffeljärn och stativ för att hänga teven på väggen. På bara en månad har det kommit så mycket grejer till oss, och vi har inte köpt allting. Nu saknar vi barnstol, men det är ingen panik ännu.Det är så roligt med nya saker! Och ju mer man skaffar, desto mer kommer man på att man behöver. Hehe!Nu behöver jag en kopp kaffe!

Av Kicki - 19 januari 2007 10:25

När jag och mina tjejkompisar var fjorton ville vi börja spela rock, så vi skrev upp oss på skolans lista som hängde i musikrummet. Det fanns kanske tre band sen tidigare, och det var bland annat killar i vår klass som var med i dem. De fick vara i musikrummet och repa två gånger i veckan, två timmar per gång. När musiklärarna gav oss reptid fick vi på onsdagar, en timme. Första gången vi skulle repa, på vår onsdagstimme, var musiklärarna med och förklarade hur man slog på förstärkarna och p.a:t, hur man kopplade i sladdar, hur hög volym vi fick ha och de visade även vår trummis vilken takt hon kunde börja spela. Vi skulle göra egna låtar, tänk om inte den takten passade, tänkte jag.En gång hade något gått sönder i musikrummet. De som fick skulden var det enda tjejbandet, eftersom vi inte kunde någonting om hur man spelar och slår på grejerna så var det vi som hade haft sönder något. Vi bedyrade vår oskuld för döva öron. Nåja, vi fortsatte repa och repa. Oftast på ganska låg volym eftersom vi inte ville att någon skulle höra oss. Ibland smög några killar utanför fönstret och tjuvlyssnade. Men vi gjorde några låtar, tog ut en cover av Bad Religion, helt själva, trots att vi inte kunde någonting.Dagen kom då vi skulle uppträda på skolans avslutning då vi slutade åttan. Vi var så nervösa att vi höll på att skita ner oss i kulisserna. Tre låtar skulle vi spela. När musiklärarna skulle presentera oss fick de det att låta som att de hade lärt oss allt och verkligen stöttat oss fram till vårt uppträdande. Ha! Vi gjorde iallafall en kanonspelning och vi tog all ära för det.När vi sedan flyttade till replokal hos stans lokala musikförening, fick vi den största och finaste replokalen i huset och vi fick repa hur ofta och länge vi ville. Men det blev aldrig något av oss. Trummisen hoppade av och basisten och jag startade ett punkband med några killar.Långt senare startade jag och några tjejkompisar ett band och hade replokal hos stans lokala musikförening Tusen Toner. Här fanns inga musiklärare som kom och la sig i. Men däremot killar. Killarna som oxå repade i huset brukade komma in i vår replokal och fråga om vi kunde koppla ihop förstärkarna, slå på p.a:t, koppla i gitarrsladdar etc. Ibland ville de hjälpa oss att byta strängar och stämma gitarrerna. Vad jag vet gjorde de inte så med de nya killarna som flyttade in i replokalerna. Vi drog ibland fördel av detta när vi hade spelning, då vi lät killarna bära förstärkarna och koppla in dem. Men det funkade inte jämt...Just ja, spelningar fick vi främst för att vi var tjejer, inte för att vi var bra. Och var det annons stod det alltid: "Tjejbandet Punch"! Vad jag vet så hette vi bara "Punch". Inte "The Punch" och inte "Tjejbandet Punch".Nu är vi "Psychobitches from Hell" och har en kille på trummor. Men det går bra det oxå. Även om vi ligger på is nu när jag ska till att föda barn. Nog är det skillnad alltid, på att vara tjej och kille och spela rock n'roll.

Av Kicki - 16 januari 2007 19:53

Det var skönt att börja skola. Då visste jag vad jag hade att göra i ett halvår. Nu är skolan slut, imorgon har vi slutprov i matte, sen ska jag stämpla till bejbisen ploppar ut. Jag har ångest för att stämpla. Usch. Sen ska jag då vara föräldraledig ett tag. Vad ska jag göra sen?Nu har jag föräldraledigheten på mig att komma på vad jag ska bli när jag blir stor. I alliansens Sverige vågar jag inte gå arbetslös, så jag tänker bli student och plugga och ta lån. Jag är livrädd att alliansen ska tvinga mig att jobba i Riksgränsen eller nåt nu fram till förlossningen. Jag är livrädd att a-kassan ska surstrula och kräva intyg till förbannelse så att jag inte får utbetalt några pengar förrän om länge.Kiruna är på frammarsch. Ska man starta företag har man guldläge nu, bara man kommer på en shysst idé.Jag vill inte jobba i gruvan. Svärmor föreslog att jag kunde börja jobba som städerska, "ALDRIG I MITT LIV!" utbrast jag högljutt. Jag är inte gjort för det. Jag passar bättre till något annat. Jag ska jobba med människor, ge råd och stöd, vara kreativ och smitta med mitt glada humör. Jag måste plugga vidare. Det känns bra att plugga, inte som förut. Jag är intresserad nu för tiden.Nu lockar Simpsons och en halv semla.

Skapa flashcards