Jag har hittat ett hus! Jag ska ringa idag efter klockan 16 och fråga lite grejer. Konstigt att flytta till ett ställe man aldrig har hört talas om! Men skojigt! En helt ny värld, verkligen. Men nära till allt. Utom till Kiruna. Hahaha!

Om tio dagar åker vi hemåt. Matilda ska till Gällivare och få sina höfter undersökta. Vilket jag inte förstår, för de verkar då helt normala och funktionsdugliga. Det händer grejer med Matilda, första tanden är på väg. Den syns pyttelite, men det är ömt och mamma får inte känna! Nu ligger hon här och suger på sin bitring.

Jag ska åka med syster på IKEA idag och köpa möbler som vi ska köra direkt till hennes nya lägenhet. Det är jättespännande! Nu ser den för taskig ut med självmålade tapeter och skruvhål lite överallt. Men de ska få nytapetserat i mitten på september. Det kommer nog se lite roligare ut med lite möbler och grejer nu iallafall. De har en enorm balkong som är som ett extra rum. Helmysigt.

Ett hus. Där jag aldrig varit i mitt liv! Ja jäklar. Nu ska jag pussa min bejbis.

Jag håller på att planera min hemresa. Jag ska hyra bil. Det var klurigt. Jag måste ringa och boka, det var svårt att få grepp om hemsidorna. Det lutar åt antingen en wv polo eller en huyndai atos (eller hur det nu stavas...). Jag har så mycket packning att jag ändå skulle behöva boka en hel sovkupé till mig själv och bejbis, det går på 1800 kr. Då måste jag ändå byta tåg, och släpa packning och bejbis... Nä, bil hade jag bestämt från början och bil får det bli.

Det är ett infekterat sår som jag har börjat rota i nu när jag tog min bejbis och åkte iväg. Människor har visat sitt rätta ansikte... Ojojoj... I say no more...

Nä, nu ska jag planera och rådfråga och planera mer. Jag känner att det börjar bli dags att ta itu med verkligheten back home och vända det på rätt köl. Då kan jag koppla av mina sista dagar på semestern.

Tack för alla peppande kommentarer! Det värmer och stärker! Kramar till er.

För ett tag sen satt jag i en lägenhet i Kiruna och kände mig missnöjd. Jag längtade bort, jag var orolig i själen och mådde inte alls bra. Nu har jag gjort upp en plan, om hur jag ska få reda på vad jag vill ha och sen se till att skaffa det. Jag kan inte sitta i en lägenhet i Kiruna och vara missnöjd och känna livet gå. Jag ska sitta någonstans och vara nöjd!

Det är svårt att komma på vad man vill ha, har jag insett. Det kan kännas ganska lätt, men sen när jag skulle skriva ner det på papper så kändes det som att det här vill jag ju inte alls ha, jag vill ha något helt annat! Men jag har tänkt hårt och länge på vad som skulle göra mig lycklig. Och det är mycket som redan gör mig lycklig! Jag bankar in i mitt huvud att se allt jag har att vara tacksam över redan. Jag skriver listor på saker som gör mig glad. Jag skriver ner saker som jag kan tänka på när jag är ledsen och vill bli glad. Mitt mål just nu är att vara glad, hela tiden. För jag har alltid något att vara glad över. Om allt annat är misär, har jag den saken eller de sakerna att tänka på.

Ska det vara så jävla svårt att inte tänka på allt negativt? Det är lätt att sitta och klaga på allt som är dåligt, jobbigt och hemskt. Men varför ska jag slösa min energi på det? Samtidigt finns det alltid något som jag kan vara glad över, jag ska tjata tjata tjata om det roliga, lyckliga och fina. Jag ska tvinga mig att le, så fort jag kommer på mig själv att börja dala. Mina listor ska finnas tillgängliga i mina fickor, så jag kan ta upp dem och bli glad, tacksam och lycklig.

Om ni ser mig gå omkring och le fånigt nu, så vet ni varför. Jag vägrar va deppad och neggo mer. Jag har inte tid! Jag har fullt upp med att vara lycklig! Så det så. 

Sitter och kollar lägenheter på www.blocket.se  över hela Sverige! Vi får väl se var det slutar. Jag har hittat några intressanta i blandannat Storuman och Lycksele, även Dalarna har ett gäng fina ställen som inte är allt för dyra. Nära till dagis... Ojoj, det känns verkligen spännande. Det känns som att jag kan flytta vart som helst. There is no end to the possibilities...

I The Secret får man lära sig att önska det man vill ha, be om det, visualisera det och vara tacksam som att man redan har det. Jag jobbar på det. Det känns härligt att vara tacksam för det jag faktiskt har och det jag vill ha. Igårkväll bodde jag i mitt nya hus. Det var härligt. Jag somnade gott.

Jag slits mellan hopp och förtvivlan. Det känns som att mitt liv är över, samtidigt som det känns att det är nu det börjar. Jag är lite rädd för att tänka efter, rädd för att bryta ihop. Men jag känner ändå förväntan på vad som ska hända härnäst. Sen börjar jag tänka om hur det kommer vara om ett halvår, men det ska jag sluta med, för jag får svindel.

En dag i taget. Ett steg i taget. Andas. Fundera.

Ena stunden vill jag bara åka hem och återgå till det normala. Men det normala finns inte längre. Det har jag sett till. Det är inte ett dugg normalt, och det kommer inte att bli det igen. Det kommer att bli annorlunda. Hur vet jag inte ännu. Det kan jag påverka och det måste jag göra mig medveten om i allra högsta grad. Jag kan påverka åt vilket håll mitt liv ska gå nu. Jag kan välja. Jag har alltid kunnat, men jag har inte förstått det.

Idag bär det av till stan igen. Det är festival i Göteborg den här helgen. Vi ska inte gå, men vi ska ha festival i sinnet ändå. Jag har gjort en liten inköpslista, jag ska göra en liten "saker-jag-måste-gå-och-se-lista" oxå.

Det är ovissheten som gnager. Tänk om jag visste lite mer... 

Jag vet att jag läntade bort när jag var hemma. Och nu när jag är borta är det roligt, men samtidigt längtar jag hem. Hemma är det bekvämt, jag vet var jag har allting, jag kan göra vad jag vill nästan. Och Matilda har alla sina saker och kan göra nästan vad hon vill.

 Därför längtar jag hem. Men jag ska inte åka hem än.

Till veckan bär det av till Västerås. Jag får se hur länge vi blir kvar där. Syster flyttar ju ner alldeles snart, och jag vill vara med henne ett tag. Och med Alvar. Lilla Alvar. Jag tror Matilda vill vara med Alvar oxå.

En helg till i Göteborg. Jag måste göra allt som jag önskade att jag gjorde när jag var hemma. Jag måste gå upp avenyn och Linnégatan. Jag vill oxå gå in på Liseberg och äta en glass. Jag hade velat åka en sväng till havet. Det ska jag nog hinna med.

Igår hade vi picnic i gräset, min bejbis och jag. Vi åt banan, hon drack pärondryck och jag drack cola. Jag läste en tidning och hon sov, utsträckt på sitt täcke i gräset, i skuggan av ett träd. Det var härligt. Jag kände att jag har så roligt med min bejbis. Hon är min bästis, trots att hon är så liten och knappt säger nåt alls, förutom nnnguuuh, heeeh, iiiiiih och gooooh med lite gurgel emellan. Vi tittar på varandra och skrattar, och så pussas vi och skrattar. Tack vare henne behöver jag inte längta hem så fruktansvärt mycket. Min lilla stjärna.

Min semester blir längre än jag trott och väntat mig. Nu ska jag vara borta ett bra tag, visade det sig. Där fick jag för att jag så gärna ville flytta från Kiruna! Men det var väl bra.

Igår åt Matilda morot för första gången i sitt liv. Det mesta hamnade på haklappen, men lite gick nog ner. Det får jag väl se i blöjan! Haha! Idag ska jag nog bjuda på lite bananmos, få se vad hon tycker om det! Det är roligt som tusan iaf. Äntligen får hon smaka lite annat än den där torrmjölken...

Jag ska åka vidare till helgen tror jag. Och det ser ut att bli buss. Busspriset var nästan en tredjedel av tågpriset. Jag ska ringa och höra vad de har att säga om att jag har en bejbis med mig. På tåget verkade det dessutom ganska fullbokat på fredag.

Nu ropar min bejbis på mig, bäst att lyda! 

Det känns som att Kiruna är en gråzon nu när jag är i Göteborg. Tänk att jag bodde sju år här, det hände jättemycket då. Det var mellan jag var 17 och 23, så det är klart att det hände mycket. Nu har jag bott lika länge i Kiruna igen, och det enda som räknas är Matilda och att jag gift mig. De andra åren känns som ett glapp av ingenting. Något vettigt har jag väl haft för mig nångång, som att ta körkort och taxileg, gått på ridkurs och spelat i band. Men mitt privatliv har varit en misär. Jag har varit ledsen ofta och känt mig dålig ofta.

Nu känner jag mig bra och stark. Men tom. Önskar att Husse var med mig. Vi har umgåtts i stort sett dygnet runt i flera år, nu är vi så långt ifrån varandra. Så långt. Och jag känner mig inte halv, men ihålig på nåt vis. Matilda är min stjärna av lycka och kärlek! Det är så bra att hon finns. Bara att ha henne nära gör mig varm av lycka. Men Husse är ensam hemma. Han har ingen stjärna av lycka hos sig. Tänk om det vore annorlunda.