Hörde idag att han hört vad som står i min blogg. Någon har läst och vidareförmedlat det till honom. Det sa han idag i telefonen. Samtidigt som han fick mig att inse att jag inte kan göra någonting mer. Jag kan önska att allt ska bli bra, jag kan kämpa mig blå för att försöka lösa problemen, jag kan prata och prata och prata till orden tar slut, men ingenting kommer att göra skillnad. Om det bara är jag som har ett problem, som tydligen ÄR problemet, så får det väl vara så då.

Jag kan inte fortsätta hälla ut energi från mig själv och inte få någonting tillbaka.

Är det jag känner bara inbillning? Mår jag dåligt i onödan?

Nej, i helvete heller! Jag tänker inte ignorera att jag mår dåligt. Jag måste göra något åt saken, men jag kan bara göra något för mig. Han vill inte ha mitt stöd eller min hjälp. Jag är en egoist. Jag straffar någon som inte förtjänar att straffas. För ingenting har tydligen hänt, och har det hänt är det inte så farligt som jag får det att låta. Jag är tydligen fel tjej som han aldrig skulle ha blivit ihop med. Ja, tydligen. Så är det nog.

Jag har inget att dölja. Jag försöker bara säga som jag känner. Just nu undrar jag var den glada, nya Kicki tog vägen. Nu känns det som att jag ligger under gympasalens tjockmadrass. Inte fan ville väl jag bli olycklig! Inte fan ville väl jag att mitt äktenskap skulle ta slut innan det började!

Det värsta är att jag älskar honom, och jag önskar att det fanns en lösning. Jag önskar att han ville samma sak som jag. Att vi kunde leva ihop. Men jag kan inte låtsas som ingenting. Och jag kommer inte tillåta mig själv att göra det. De som känner mig vet att jag älskar honom och skulle göra i stort sett vad som helst för att vi skulle kunna bli lyckliga igen. Men jag kan inte göra det ensam. Om han är så övertygad om att jag har fel, så kan jag inte göra mer. Men det är svårt att släppa taget. Jag kommer ihåg vår sista kram. Jag håller fast vid den. Varför?

Jag har nu upptäckt det här med face book. Grymt lätt att fastna vid datorn. Grymt lätt att hitta vänner från förr! Grymt roligt och grymt löjligt. Haha! Nåt att fördriva tiden med.

Det finns ljusningar i horisonten. Men vägen dit är nog lång och jobbig. Jag är ju sån som vill prata med många om mina problem, för att få olika synpunkter tillbaka. Jag är tacksam för alla som orkar lyssna på mig och som orkar bry sig.

Jag hoppas att allt blir lyckligt och bra!

Vi är inte helt överens, jag och jag. Vi håller på att diskutera fram och tillbaka. Jag vet inte alls hur jag kommer tänka om tio minuter eller om en dag. Ena stunden vill jag bara ge upp och sluta kämpa. Ta semester. Men det går inte. Alla måsten hänger där. Allt jag måste ordna och ta hand om. Allt praktiskt som inte löser sig själv. Jag önskar jag kunde koppla bort ett tag, och sen skulle allt vara löst.

Vad händer när vi kommer hem, bejbis och jag. Var ska vi bo? Hur länge ska vi vara hemma? Flyttar vi när vi åker nästa gång? Kommer vi bo kvar till våren? Kommer jag att vara gift om ett halvår? Finns det något i äktenskapet att rädda eller är allt bara lögner och svek? Fanns det något där överhuvudtaget? Är jag dum som vill försöka rädda det och hitta en lösning på problemen? Är jag den enda som vill det? Kan jag lita på mig själv? Kan jag lita på något han har sagt till mig? Vad har han sagt till alla andra?

Jag vill prata med honom! Jag vill förstå. Samtidigt känns det som att jag har gjort för mycket redan. Att jag har lagt ner alldeles för mycket energi på att rädda något som inte kan räddas. Jag har skyddat något som ätit upp sig själv inifrån. Är det den sanna känslan, eller är den sanna känslan att vi faktiskt älskar varann och har något tillsammans?

Jag får inga svar, jag blir tokig. Det är så många frågor inom mig att jag nästan spricker. Jag tittar åt alla håll och det finns ingen väg ut någonstans. Och hittar jag en väg så drar jag mig själv därifrån.

Att ordna och organisera är min grej, det vet jag. Men jag känner att jag krattar en lövhög som bara sprids i vinden igen, när jag bara har några löv kvar. Hur många gånger ska jag orka kratta ihop den här högen? Kan ingen ta den andra krattan?

Jag kan lika gärna berätta som det är. Jag behöver inte ljuga eller försköna någon bild. Det får bli ett steg i att övertyga mig om att jag inte har gjort något fel. Ett steg att försöka få mig att sluta ha dåligt samvete.

Vi skulle ut och promenera idag, jag, syster, barnen och hunden. Men så hann Oprah börja. "Till dig som befinner dig i den här situationen, eller känner någon som gör det, det här är dagen att utforma en plan..." Avsnittet handlade om en kvinna som blivit misshandlad av sin man. Mannen hade tillochmed fått sonen att filma det. De visade bilder ur filmen. Saker mannen sa till kvinnan, sättet han slog henne på, hans tonfall, hela stämningen gjorde att tårarna bara började spruta. Jag hade bejbis i knät, hon hade somnat, men vaknade till lite när jag började gråta.

Hur vet man att man lever i ett sådant förhållande? Jag vet att om jag hade hört någon leva i ett sådant förhållande så hade jag sagt: "Hon måste lämna honom!" Men hur vet man själv?  Hur vet man att de där sakerna han säger på fyllan som gör så ont, de där hotfulla utspelen som gör en så rädd, hur vet man att det är tecken på att han är en misshandlare? Är det den dagen man åker på stryk och blir fullkomligt livrädd. Varför stannar man kvar då? Varför tycker man att det är ju inte så han är, på riktigt! Han är ju så kärleksfull och uppmuntrande! Det är bara någon han blir när han dricker. Men han är ju där, i båda skepnaderna. Varför tar man den ena för att få behålla den andra?

Varför har han sagt att han älskar mig? Varför har han varit så snäll och omtänksam? Varför har han stöttat mig så mycket och fått mig att tro på mig själv och mina förmågor? Varför är han inte en misshandlare hela tiden? Varför super han inte jämt? Varför är han bäst ibland?

Jag kan inte lita på något han säger åt mig nu. Men jag vill trots allt prata med honom. Jag vill höra hans förklaringar, hur han tänker, om han hatar mig. Jag vill veta varför! Men jag litar inte på någonting. Samtidigt som jag bara vill ringa och höra hans röst, den jag älskar, som är så snäll och bra, så vet jag att i andra änden sitter även den där demonen som skriker, hotar och ljuger. Den som vill mig illa.

Jag trodde inte att jag levde i ett sådant förhållande. Sen hör jag andra berätta om hur de har haft det och hur de tänkte. Det är så träffande. Jag förstår nu att jag har varit rädd när han druckit. Jätterädd! Och det faktum att han inte förstår hur rädd jag är gjorde att jag var tvungen att åka bort. Han förstår inte hur han blir, hur otäck och annorlunda. Och han förstår inte att jag menar allvar med att jag är rädd! "Jag skulle aldrig slå en tjej!" säger han. Det spelar ingen roll att han säger det när han har gjort det. Hans ord betyder ingenting. Han förstår inte vidden av det han har gjort. Han tycker att jag var orättvis som stack. Att det var något slags straff mot honom. Att jag har tagit hans familj ifrån honom. Det var inte jag som tog hans familj ifrån honom! Jag har räddat den.

Det spelar ingen roll, för ryktet går ändå på stan. Alla snackar sinsemellan om vad som hänt. Vissa saker är sanna, andra påhittade. Verkligheten är nog hemsk att det inte behöver läggas till något. Men jag tänker heller inte dra ifrån och hålla undan något. Jag står för vad jag har gjort.

Här och nu faller fasaden.

Igår skulle vi åka hem. Igår klockan tio skulle jag hämta bilen och packa den. Klockan tolv skulle vi vara på väg upp.

En sjuk jälva lögn satte stopp för det. En påhittad historia om poliser och knark grusade mina planer.

En dag full av telefonsamtal med avbokningar, förklaringar.

Ett par sms som skulle förklara den lilla lögnen. Ett par samtal som gick ut på att du har sårat MIG, men det är synd om DIG. Det är alltid synd om dig. Det spelar ingen roll hur många som blir sårade på vägen. Det är alltid synd om DIG.

En huvudvärk inte av denna värld. Ett tillstånd av apati.

Matilda, min glada stjärna som kan liva upp vilken stämning som helst.

En ny plan. En plan för en ensamstående mamma och en bejbis. En plan som inte kan sättas ur spel av en sjuk, liten lögn.

Usch, vilken resfeber jag har! Imorn bär det av till Norrland igen. Med blandade känslor. Mycket blandade.

Idag har jag packat lite. Fått ordning på lite grejer iaf. Matilda har mycket mer grejer än jag. Och jag ska hålla reda på dem oxå! Tur att man är ganska bra på att organisera.

Jag var och handlade färdkost idag, bland annat Red Bull. Men ingen vodka. Istället blev det naturgodis åt mig och majskrokar åt Matilda. Jag ska även prova mammas knep med coca-cola och snabbkaffe efter vägen.

Mamma är förövrigt orolig när jag ska köra så långt. "Kör inte om du är trött!" säger hon. Och jag planerar att vila. Vi ska stanna och jag ska stänga ögonen ett tag. Men jag har kört taxi med 12-timmars pass varje dag. Ibland blev det 14-timmars pass. Ibland fick man en Sunderby-körning när man redan kört halva dagen. Det tar ca 14 timmar att köra hela vägen hem. Det ska jag klara galant, eftersom jag får vila ungefär när jag vill, jag får äta godis och dricka Red Bull. Jag som avskyr Red Bull! Men hjälper det så är det ju bra.

Sen är resten av veckan fullspäckad att jag knappt kommer hinna tänka. Det blir mer bilkörning. Sen blir det planering och rensning. Och så blir det lite noja... "Det är bra när allt händer samtidigt!" säger damen som fick barn, gifte sig och fyllde 30 samma år. Bäst att slå på stort och flytta från Kiruna oxå.

Jag och Matilda är ensamma i systers lägenhet idag och halva dagen imorgon. Jag ska skruva ihop en byrå och en bokhylla. Kanske ska vi gå en sväng till stan. Jag känner att jag vill köpa något mer innan jag åker hem.Igår impulsköpte jag ett par byxor och en skjorta. Byxorna kommer bli perfekta bilkörarbyxor till måndag. Det är 1200 km till Kiruna... Det blir nog några stopp efter vägen. Hoppas det går bra för Matilda. Sitta så länge i en bilstol. Men vi får stanna och gå lite med bärselen och kanske lite med vagnen. Hon är redan fem månader! Tänk att hon kan sitta och äta! Det krävs en kudde och en filt som stöd, men det går. Två gånger har hon rullat över på mage, en gång åt varje håll. När hon äter blir det helst banan och potatis och palsternacka puré. Majsgröt var ingen höjdare. Och hon sover hela nätterna, från ca åtta på kvällen till åtta på morgonen. En natt hos syster svärmor vaknade hon vid tre och ville äta. Det var första gången på nästan två månader.Nu försöker hon dra stjärnbjörn till munnen. Hon ligger i gymet och drar och sliter. Och tjuter. Oooiiiiih! Nu ska vi gosa lite.

Matilda har nu suttit i Alvars matstol och ätit två gånger! Det är lite vingligt men det går förvånansvärt bra. Det är sååå roligt iallafall, både för bejbis och mamma.Det är ett litet kaos i den här lägenheten. Kartonger överallt... Jag är trött hela tiden! Och då menar jag hela tiden. Det känns som att jag kan somna närsomhelst, varsomhelst.Nu ska vi ut med ungar och hund och gå en sväng till affären.