Så känns det i min mage. Det är nyårsafton imorgon. Jag har nyårsångest. Nyårsafton är den absolut värsta helgen, enligt mig. Men samtidigt tycker jag att den är härlig, på något vis. Jag, som brukar börja mitt nya liv varje måndag, får sådan prestationsångest på nyårsafton. Det här året ska jag verkligen ta tag i mitt liv! Det spelar ingen roll att jag har tagit tag i mitt liv flera gånger under året som passerat. Det känns så absolut, så definitivt. Jag tänker inte gå omkring och vara avundsjuk längre. Allt det jag vill uppnå, ska jag uppnå! Hur svårt kan det vara? Jag har inga skyhöga krav på mig själv.

Under 2007 hände massor. Jag fick barn, gifte mig och fyllde 30. Tre jättegrejer bara där. Det är lite svårt att överträffa. Men det finns nya mål i sikte.

Under 2008 ska jag börja jobba igen. Frågan är var och med vad. Min tidsfrist börjar ta slut. Det finns inte hur många "mammadagar" som helst att ta ut. Något måste jag göra. Puh!

Jag ska även "under kniven", och det är inom ett halvår. Det är spännande! Till dess har jag jobb framför mig. Det är så härligt att jag fått ett hemgym! Det är invigt nu, när förkylningen tillslut släppt greppet om mig.

Och jag måste fortsätta med hästen och komma igång ordentligt. Nu lallar jag mest omkring och har inte så mycket struktur. Men det kommer nu under 2008.

Matilda fyller ett år i april, och det är så häftigt att jag nästan smäller av! Hon har precis börjat säga mamma, men det är mer määämmäh. Gulligt som tusan är det iallafall. Det händer så mycket hela tiden att man knappt hänger med. Det är roligt nästan jämt. Min lilla bejbis är snart ingen bejbis, hon är en liten unge! Haha!

Och så är det ju middagen under självaste nyårsafton. Jag står för förrätt och dessert. Imorgon blir det att handla de sista ingredienserna. Jag har en plan om en cheesecake, men jag måste leta upp ett bra recept.

Jaaa, undra om jag har glömt göra något 2007? Jag tror inte det. Det oklara får hänga med till nästa år och bli avklarat där. Nu är tid för eftertanke. Och risken för att listor kommer att skrivas i detta hem är stor. Listor om vad som ska göras nästa år. Och en tacksamhetslista för i år, bland annat.

Idag började mellandagsrean på elgiganten. Vi skaffade oss en teve. Jag har planerat tv-inköpet ordentligt och har därför möblerat om hela vardagsrummet. Det blev så jääävla bra! Nu har vi inte bara allt på en bra plats, vi har dessutom ett dansgolv! Något som jag har efterlyst i vardagsrummet sedan urminnes tider, känns det som. Innan fick man möblera om varje gång man skulle sitta vid datorn. Och så hade vi ett hörndatabord som svajade och sviktade. Nu är det jättebra! Åh, vad skönt! Ordning och reda. Nästa projekt blir att sortera all skit i kontoret. Det är för mycket papper... Och säkert en massa jag kan slänga.

Matilda är lite gnällig. Hon vill helst sitta i famnen hela tiden. Nu sover hon i vagnen på bron. Hon slocknade direkt!

Imorn är det mellandagsrea på coop. Då ska jag och mamma dit och fynda. Säkert är det asmycket folk... Det var iallafall asmycket folk som ville in på elgiganten idag. Vilken tur att jag slapp följa med. Jag och Matilda tog sovmorgon.

Äntligen har det blivit lite kallare ute, det är inte plusgrader längre. Och nu snöar det oxå. Skönt att få tillbaka lite snö. Den försvann ju nästan här före jul. Hemskt.

...det var! Det gick inte att slå in den, sa han. Och han orkade heller inte bära ner den i källaren. Jag förstod att det var en stor julklapp. Men jag kunde inte komma på vad jag har önskat mig, som jag inte trodde att jag skulle få. In kommer en träningsbänk med skivstång och vikter. Jag blev helt förstummad. Det har jag verkligen önskat mig! Fy faaan, vad härligt att slippa gå på gym! Nu kan jag träna i vårt eget sovrum! Hahaha!

Fråga mig vad jag tar i bänkpress om ett par månader.

Jag kom precis hem från stallet. Har varit där och gosat med hästarna. Inte bara gosat, förstås, jag har mockat oxå. Spotlight fick gå ute ganska länge medan jag mockade åt honom och Nordica och satte nytt spån åt dem oxå. Han är så snäll och gosig, den där hästen. Jag blir så glad i själen av honom. Nu vill jag bara att det ska sluta vara plusgrader här och ta och snöa lite så det går att rida. Nu går det knappt att gå utan att man halkar och slår ihjäl sig. Jag har nästan slagit ihjäl mig ett tiotal gånger idag, bara igenom att gå mellan övre och nedre stallet. Helt sjukt. Jag har trippat fram och tillbaka med vattenkannan. Men jag har klarat mig varenda gång.

När jag kom hem mötte jag Husse, som hade bråttom iväg för att hämta en julklapp till mig, som jag verkligen önskar mig men som jag aldrig tror att jag skulle få, som han sa till mig. "En häst?" sa jag. Men det är inte en häst. För den skulle inte få plats i bilen. Hm. Han tog med sig spännband oxå. Hm. Vad sjutton kan det vara?

Min man är världsämst på att hålla överraskningar. Han berättar ALLTID. Men han har svurit på att inte göra det nu. Förra året övertalade han mig att öppna mina julklappar före julafton, han berättade vad jag skulle få och sa att det var bäst att jag provade dem ifall jag ville byta. Jag undrar om jag nånsin bytt en present i hela mitt liv. Jag tror inte det.

Undra om han verkligen kan hålla sig, eller om jag kommer få veta redan ikväll. Det är skitspännande iallafall.

Det luktar svingott från pizzorna som är i ugnen. Undra om jag ska ta och äta kanske. Det suger energi att bära skitsäckar, haha!

Det kom till användning igår. Jag köpte en jacka åt Matilda. Jag tycker det är onödigt att hon ska ha overall på sig, när hon ligger i en sovsäck, nerbäddad i vagnen. Nu är det dessutom plusgrader ute. Så jag köpte en jacka. Det roliga är att den matchar med min mössa, för jag köpte min mössa på barnavdelningen! Hihi! Det fanns bara en enda jacka i stl 74. Annars var de minsta stl 86. Overaller fanns det. Och koftor. Och en fleecejacka. Men jag tyckte den var för tunn. Det var nog mer en vårjacka. Det blir bara roligare och roligare att titta på kläder åt Matilda. Först nu är det någon idé att använda tröjor, t ex. Men då får hon ändå ha body under. Klänning är ju fortfarande nästan omöjligt att ha. Hon har klänning på julkortet, men det var endast under själva fotosessionen, sen fick hon byta till body och byxor igen. Klänningar är dömda att åka upp, och då tappar de liksom sin funktion på något vis. När hon börjar kunna gå kan det väl vara idé. Men nu åker hon mest famn när hon färdas utanför vagnen.

Hon tänker inte börja krypa! När hon får ligga på golvet och öva, så rullar hon över på mage, sen ligger hon där. Hon kan sträcka upp sig på armarna och ta sig åt olika håll, men hon kryper inte. Hon visar inte tecken på att krypa heller. Efter en liten stund är hon less och ligger platt på mage. Hon har däremot börjat nå golvet ordentligt i sin gåstol, så nu tar hon sig fram sakta men säkert. Hittills har hon mest "råkat" flytta sig, men nu fattar hon hur man ska göra.

Snart kan hon säga "lampa". Hon säger ...mmpah. "Pappa" har hon sagt flera gånger. (Inte mamma, hm.) Och så "buuäh", så klart. Morfar säger att även "blomma" är på gång. Det är en spännande tid.

Matilda har gått från lilla statsministern till lilla Hamlet. Nu höjer hon handen som i scenen med döskallen, "att vara eller icke vara", fast med orden baaba-ba-ba-baaa. Det är så otroligt gulligt! Jag vet inte om det är snällt att skratta åt henne, men hon blir ju glad och fortsätter prata. Hon visar inte någon antydan till blyghet iallafall.

Jag vaknade mitt i natten i en hostattack. Så fort jag tog ett andetag så killade det i halsen. Tillslut somnade jag om iallafall. Igårkväll kunde jag knappt prata utan att hosta. Men nu känns det bättre igen. Hoppas det går över nu.

Vi ska gå och titta i affärer idag. Köpa lite julklappar. Det blir få julklappar i år. Eller många svinbilliga. Matilda är lite för liten för att fatta det där med presenter, så vi har en "frijul" (hahahahaha, som på en gammal saab!!) i år. Nästa år blir det andra bullar! Då är hon ju ett år och åtta månader, då hänger hon ju med. Nu är det mest roligt att bita i presentpapperet och slänga innehållet på golvet.

Jag har haft en återkommande mardröm i flera år. Den utspelar sig i ett gammalt trähus (det är oftast ett trähus, det har varit stenhus någon gång) och jag vistas där av någon anledning. Det brukar vara olika anledningar, antingen att jag ska flytta in där, har bott där, eller tittar på huset för att jag tänker bo där, att jag är där på någon aktivitet eller liknande. Ibland har huset varit väldigt likt centralgården, men inte alltid. Det som är ständigt återkommande är att det är någon dörr som är låst. Dörren går till ett utrymme, som jag vet är jättefint och stort, antagligen den finaste delen av hela huset, men man kan inte gå in där för att det är något hemskt där. Som att det spökar eller nåt. Men det finns en väg att ta sig in, en liten lucka som väldigt bökig att ta sig till. Jag har kikat genom den luckan, och fattat att det är hur fint som helst där inne, men jag har aldrig vågat ta mig in genom den. Inatt vågade jag. Det var Husses förtjänst. Han pushade mig att klättra igenom luckan. Jag var skiträdd! Jag har ju varit nära så många gånger, och jag har i vaket tillstånd funderat otroligt mycket över det här huset! Jag har försökt övertala mig själv innan jag somnar, att om jag drömmer om huset ska jag inte vara rädd, jag ska ta mig in i låsta rummet! Men jag har inte lyckats förrän nu.

Jag kröp in genom luckan och kom till en stor, fin lägenhet. Fullt möblerad. Det såg ut som att någon bodde där, men att allt bara var lämnat i ett ögonblick. En tv-apparat stod på i ett sovrum. I köket låg saker framme, som att någon höll på att laga mat. Sakerna var från förr. Tvn som var på var vit, så den måste ha varit från 80-talet. Det stod en röd kobra-telefon på en telefonbänk i hallen. I köket var det oxå gamla saker. Det var så fint och mysigt i hela lägenheten. Jag gick runt länge och tittade på allt. Gick till fönstrena och tittade på utsikten. Jag var därinne ensam. Och det var inget spöke där. Men känslan av ett spöke fanns ändå i luften, men jag var inte så rädd som jag varit i tidigare drömmar.

Jag har alltid tänkt att det där rummet symboliserar en del av mig själv som jag är rädd att upptäcka eller använda mig utav. Ett stort, fint, outnyttjat rum av mig själv. Ett rum fyllt av saker, erfarenheter, värdefulla ting och minnen. Jag har inte kommit på än vad det är! Trots att jag är närmare en lösning än någonsin förr. Varför har det blivit övergivet? Det verkar ha bott en hel familj där, som bara stuckit och lämnat allt liggande. Det har varit låst länge, till den finaste delen i hela huset. Bilderna sitter helt fastklistrade i mitt huvud nu. Det stora vardagsrummet med de stora fönstrena. Hallen, korridoren till det lilla sovrummet med den vita tvn, köket med koppargrytorna... Det är så jävla skumt! Hjälp mig!

Drömtydning önskas.

Matilda pratar och pratar. Igår satt hon och höll tal i mitt knä, med handgester och allt så det inte gick att hålla sig för skratt. Hon ser ut som en liten statsminister! Hon pratade även i kön på coop igår när vi var och handlade. Högt och ljudligt. Hon sprider glädje omkring sig.

Igårkväll fick jag så jävla ont i bihålerna och trodde att nu sätter bihåleinflammationen in på allvar. Jag hade feber oxå. Det tog en evighet innan jag somnade. Men imorse kändes huvudet mycket lättare, nästan som att jag skulle bli frisk! Helt fantastiskt! (Kom just på att jag måste ta min zink-tablett........ så där ja) Det gör ju lite ont, men snoret rinner inte HELA tiden, bara nästan.