Idag dansade Matilda, utan att hålla i sig! Hon stod framför mig på golvet och trampade lite fram och tillbaka, och skrattade. Jag sjöng. Det var skojigt. Snart går hon nog. Hon har provat. Det går bra om man är psykiskt stöd och håller henne lite i kläderna. Men om man släpper vill hon inte riktigt, trots att hon kan.

Om en vecka börjar hon på dagis. Det är så spännande! Jag tror hon kommer klara det jättebra, det är mig jag är orolig för. Jag kommer nog grina. Det blir konstigt att inte ha henne hemma. Att vara ifrån henne flera timmar om dagen... oj oj. Min lilla tjej.

Jag har köpt en regnkostym åt henne. Och idag fick hon en ny vinteroverall av farmor. Hon är fit for fight!

Jag har knappt gjort något överhuvudtaget på ett par dagar. Slöat och haft prestationsångest. Vissa saker måste man ju göra när man har en bejbis, men annars har jag inte tagit mig för att göra nåt. Det är hemskt. Det är hemskt att ha en man med diskbråck som inte pallar göra någonting, för det smittar av sig. Jag har varit apatisk. Och då blir jag deprimerad. Det funkar inte. Jag visste inte hur jag ska tackla problemet. Husse vill mest ligga och vila i sovrummet. Jag undrade om jag skulle låtsas som att han inte var hemma, och fortsätta som vanligt med mina och Matildas rutiner. Men det var svårt, för plötsligt så var Husse med, och plötsligt gick han och la sig igen. Jag visste inte om jag kunde planera saker, om jag skulle laga mat, diska, städa, gå ut och gå, vila, handla, ja vad fan som helst. Allt kändes som att det inte var någon idé. Jag och Matilda var ensamma hemma fastän vi inte var det. Då började jag irritera mig på allting istället. Varför blev det disk, varför var det upptaget på toaletten ibland, varför blev det skräpigt på golvet...? Trots att han är hemma så kan han ju inte hjälpa till med så mycket. Jag kände mig väldigt motarbetad och minsta lilla grej gjorde mig förbannad. Som när jag ammade, ungefär.

Idag pressade jag mig ut. Vi hade bandträff på TT och Matilda följde med. Sen åkte vi och handlade lite. Nu har jag diskat och börjat förbereda middagen. Jag har försökt få Matilda att somna i snart en timme, och jag tror det lyckades tillslut. Husse ligger i sängen. Han får ligga där. Hoppas han kommer upp och äter sen när det är klart. Jag är inte lika irriterad nu, när jag fått lite gjort och varit på TT. Tänk att allt känns bättre då!

Det känns jävligt orättvist att bli irriterad. Husse väljer ju inte att ha svinont i ryggen. Han väljer ju inte att vara helt färdig eftersom han sover så dåligt på natten. Men det tär på mig oxå, och jag blir irriterad för att jag egentligen inte har något att gnälla på. Jag är ju frisk och kan göra nästan vad jag vill, bara Matilda kan hänga med. Det har ju inte hindrat mig förut. Men jag har gått och förväntat mig att få hjälp här hemma, och det får jag inte, för det går inte, så jag får helt enkelt sluta förvänta mig det. Bita ihop och inte ta det så jävla allvarligt.

Imorn ska vi äta kräftor här. Hela bandet (förhoppningsvis), barnen och Hogge, och Husse förstås. Jag ska försöka förbereda så mycket som möjligt så jag inte har asmycket att göra imorn. Det blir nog bra.

Nu finns vi där! http://www.myspace.com/punchpbfh 

Välkomna in och titta/lyssna!

Jag har slängt ut min man och mitt barn. De fick gå. "Ut ur mitt hus!" sa jag och klädde på Matilda och bar ut henne. De gick iväg.

Sen dess har jag städat och dammsugit och skurat. Husse köpte något slags super-skur-medel som jag testade och det verkade funka. Skurvattnet blev ganska skitigt iallafall.

Nu tar jag en liten paus framför datorn. Jag vet inte om jag ska fortsätta med garderobsröjning. Man vet aldrig när Husse med barn trillar in genom dörren. Man vet heller aldrig när de ringer från BilCity och säger att bilen är klar. Min fina bil är på service! Den ska bli som ny. Jag har aldrig någonsin i mitt liv lämnat in en bil på service. Någon gång ska ju vara den första.

Matilda har fått en ny kompis. Idag när vi gick in i vardagsrummet så ropade hon: "Mia, Miaaa!" Hihi! Men Mia var ju inte här. Inte idag, men snart kommer hon kanske! Man vet aldrig när Mia trillar in genom dörren. (Jo, förresten, det vet man, för hon lovade att ringa först.)

 ,  ,, mm8l8j  <<<<<<<<<<<<<

skriver Matilda

sen får inte jag skriva nåmer heller.

Husse fick åka till Gällivare idag. Jag vet inte vilken gång i ordningen det är, men många gånger har det blivit.

Han har diskbråck. Hösten 2006 blev han helt sne och kunde inte gå med raka ben. Då åkte han till Sunderbyn. Där sa det att det var så pass illa att han nog skulle opereras om det gick sönder igen. Efter det har diskbråcket gått upp minst tre gånger. Tre gånger har han fått uppsöka sjukhus. Tredje gången det hände fick han åka fram och tillbaka till Gällivare och göra magnetröntgen flera gånger. Men någon operation blev det inte. Nu gick det sönder igen, för två-tre veckor sen. Han har varit hemma från jobbet och trott att det ska självläka, som de säger att det ska, men nu blev det bara värre. Igår åkte han till sjukhuset och fick beskedet att de skulle skicka honom till Gällivare igen, för ny bedömning.

Blir det operation den här gången då?

Senast var han något så när frisk i en månad innan det gick sönder igen. Han hinner precis känna sig i form så går det sönder. Antagligen för att han jobbar som en gnu och har svårt att sitta still.

Gissa hur galen han blir när han måste ligga i två veckor.

Gissa hur galen jag blir när jag dagarna i ända får höra hur ont det gör, på vilket sätt, på vilket ställe, i vilken grad och hur smärtstillande inte fungerar. Hur det inte fungerar att ligga på rygg, på sidan, på magen. Hur omöjligt det är att sitta, att det går ganska bra att gå lite grann tills benen börjar skaka, att värmedynan ger honom värmeslag, att det gör så ont att han håller på att tappa förståndet. Samtidigt kliar det i kroppen på honom. Han vill gå på jobbet, han tycker mycket om sitt jobb. Han vill leka med Matilda och kunna lyfta henne. Ibland glömmer han av sig och gör det, och då är det ganska jävligt en stund.

Jag har haft svårt att gå och jobba. Tänk om han inte kan lyfta Matilda då han måste? Kan man stanna hemma för "vård av sjuk man"? Antagligen inte.

Jag var iallafall tvungen att avsäga mig jobbet den här helgen. Och jag håller alla tummar jag har att han får ryggen opererad nu.

Vi lever i ovisshet, när går ryggen sönder nästa gång? Kan jag ta på mig att jobba eller måste jag vara hemma och ta hand om både Husse och Matilda? Kommer vi kunna åka någonstans när vi är lediga? Kommer vi att kunna hälsa på någon? Kommer han att kunna sitta om två månader?

Jag vill veta! Jag vill inte att de ska säga åt honom att det läker av sig själv, för det gör det inte. Han har alltid ont i ryggen, när han har mindre ont känner han sig frisk. Allting är relativt.

Det känns som att de senaste två åren har varit en enda stort diskbråck. Det lurar bakom hörnet och tittar fram vid de mest olägliga tidpunkter. De lamslår en hel familj och gör alla smått galna.

Jag vet att det gör ont, men jag pallar inte höra det en gång till. Jag vet att det känns som tandvärk från höften ända ner i foten, som att skinnet är bortbränt, att det strålar konstant hela tiden. Och jag kan inte göra någonting. Ingenting. Jag kan bara tycka synd om och hoppas att det går över.

Jag hoppas verkligen att han ringer snart och säger att de tänker operera. Han måste bli av med det där onda.

Han måste blir frisk. Och fri.