Hur många galor är det på ett år? Nu är det iallafall dags för Fotbollsgalan, trots att det finns en Idrottsgala. De övriga jag kan komma på nu (med viss hjälp av Google) är Kristallen-galan, Guldbagge-galan, Rosa bandet-galan, Världens barn-galan, MTV-galan, DN-galan, P3 Guld-galan, Skateboard-galan, Stand up Comedy-galan, Oscars-galan, Emmy-galan, Mama-galan, Guldklaven-galan, Ted Gärdestad-galan, Energy Globe-galan, Guldknappen-galan, Elle-galan, Unicef-galan, Costume-galan, GE-galan, K1-galan, Golden Globe-galan, EMA-galan, KY-galan, SMFF-galan och tillochmed Blog awards galan! Det finns säkert en hel hord med galor som jag inte har tagit upp här, men det är några iallafall. Som tur är går inte alla dessa galor på TV. Men många. Jag vet inte hur många gånger man ska få se Sveriges kändisar klä sig i sina finaste galakläder och visa upp sig på TV. Jag har då tröttnat. För mig betyder inte galor någonting mer än att det är ganska tråkigt på TV den kvällen. Galor i Sverige blir så mycket tråkigare än tillexempel amerikanska galor, då Sverige inte har så många kändisar att välja mellan. Det blir oftast samma ansikten, i nya galakläder, som visas i rutan. Samma idrottsstjärnor får pris i idrottsgalan, samma program och programledare i Kristallen-galan. När det är dags för välgörenhetsgalor är det även där samma ansikten i dyra kläder som visar upp sig och får glittra i direktsändning. Jag vet inte om målet helgar medlen. Behövs verkligen alla dessa galor? En vanlig Svensson går väl på krogen lika ofta som en svensk kändis går på gala. Och de måste ju kosta pengar! Jag tror knappast att alla som jobbar med galorna gör det ideellt. Det är nog några stycken som ska ha lön och viss lokalhyra ska betalas, resor, mat, dryck och givetvis gala-kläderna. Hur stor del av de insamlade pengarna går till välgörande ändamål? Jag vet faktiskt inte, och ärligt talat bryr jag mig inte så värst mycket heller. Jag vet bara att när det vankas gala i TV, väljer jag att titta på en annan kanal eller göra något annat. Jag skänker inga pengar. Det kan jag göra utan galor.

Kiruna har också skaffat sig en egen gala. Nämligen Kiruna-galan. Det är en gala för och av näringslivet i Kiruna, med prisutdelning såklart, i kategorierna Årets handlare, Årets kvinnliga företagare, Årets partner/leverantör, Årets unga företagare, Årets företagare (borde det inte vara manlig företagare då kvinnlig företagare redan står med?), Kiruna kommuns idéutvecklingsstipendium och Yngve Bergkvists entreprenörspris. (Yngve Bergkvist är, för de som inte vet, upphovsmannen till Jukkasjärvi Ice Hotel.) I fyra år har galan funnits och jag måste säga att det tog tre år innan jag förstod vad det handlade om. Plötsligt dök det upp en jätteannons i Kiruna Annonsblad om en Galakväll, jag förstod inte alls vad, vem eller vilka den var till för eller varför den fanns. Nu förstår jag lite mer. Det är för Kirunas företagare. Jag behöver alltså inte bry mig om den heller, för den involverar inte mig, och den sänds inte på TV.

Jag kan konstatera att det är poppis med galor, för alla möjliga ändamål. Och för oss vanliga människor, som inte får någon biljett eller inbjudan i brevlådan återstår bara en sak: att skapa vår egen gala! Jag kan komma med några tips redan nu, vad sägs om: Svensson-galan? Priser delas ut i kategorierna: Årets ensamstående mamma/pappa, Årets tonårsförälder, Årets fru/man, Årets läxläsare, Årets familjeförsörjare, Årets deltidsarbetare, Årets sjukskrivna, Årets arbetslösa etc. etc. Du ser, listan kan göras hur lång som helst! Vad sägs? Är ni på Svenssons?

Fick ett mail utav redeem-alexjefersonsnabelahotmail.com som sa att jag vunnit en sprajtans ny BMW plus en sjuhelsikes massa pengar. Jag skulle såklart skicka ett mail till adressen ovan, med mina personuppgifter och dylikt. Jag trodde allvarligt talat att sådana här mail inte förekom längre! Det är ändå år 2008 och ingen kan väl på allvar tro på det här?

Hur skulle jag kunna vinna en BMW när jag aldrig tävlat om en? Jag gillar inte ens BMW. Jag föredrar folkor eller toyotor.

Ja ja, för er som får liknande mail kan ni ju vara lite uppmärksamma.

Varje gång jag tittar på IKEAs hemsida, det är inte så ofta, fastnar jag alltid för möbler designade av Carina Bengs. Det är så knasigt! Så fort jag hittar något fint, är det Carina Bengs som har designat. Och det är nästan uteslutande hennes möbler jag tittar på. Varenda gång.

Jag fick brev från Försäkringskassan idag. Jag har snart varit sjukskriven en månad, och idag fick jag brev om att jag har ansökt om sjukpenning. De skriver så här: "Det tar ca 30 dagar innan du får ett beslut. Under det tiden utreder vi dina möjligheter att söka arbete på arbetsförmedlingen, trots dina besvär. Vi utreder också din sjukpenninggrundande inkomst. Vi vill förbereda dig på att vår utredning kan innebära att du inte får sjukpenning."

Och jag fick även brev från arbetsförmedlingen, som skrev så här: "Vi har meddelat din arbetslöshetskassa, Transportarbetarnas a-kassa, att du är avanmäld från och med 2008-11-11. Du har anmält förhinder att söka arbete. Avanmälan betyder att du inte längre får arbetslöshetsersättning."

Behöver jag säga mer?

Jag funderar på att börja bidragsfuska. Någon som vet hur man gör?

För ett par månader sedan gick jag från mammaledig till arbetslös, eller arbetssökande, som det så fint ska heta nuförtiden. Jag bävar alltid för den dagen jag ska anmäla mig till a-kassan, för de behöver så många intyg vad man har gjort, när man har gjort det, hur mycket man gjorde och varför man gjorde det. Bara det kan vara bökigt att knåpa ihop. Men för en gångs skull gick det relativt smidigt, och för första gången slapp jag komplettera med intyg i efterhand.

Sen hamnade jag på operationsbordet, plötsligt, med bara två dagars varsel. Jag blev sövd och skuren i. Dagen efter kunde jag knappt ligga, men jag fick åka hem, sjukskriven i en månad. När jag började bli lite rörligare och fick mindre ont, granskade jag min sjukskrivning och såg att jag var sjukskriven från och med den dagen jag blev utskriven från sjukhuset. Jag tyckte, givetvis, att jag borde vara sjukskriven från och med den dagen jag blev inskriven. Det är svårt att ta ett jobb när man ligger på sjukhus, tänkte jag. Så när jag skulle på återbesök för att ta bort stygnen bad jag doktorn ändra mitt sjukintyg så att datumet blev rätt. Efter sjukhusbesöket gick jag till Försäkringskassan för att lämna in mitt sjukintyg. Damen som tog emot intyget frågade om jag gjort en sjukanmälan. "Nej." sa jag. "Jag har aldrig varit sjukskriven förut, så jag vet inte riktigt hur man går till väga." Samtidigt tänkte jag att ett sjukintyg borde väl räcka som sjukanmälan, plus att jag faktiskt sitter där mitt emot damen, i egen hög person och säger att jag är opererad och ska vara sjukskriven i en månad. Det räckte inte för damen, som sa att jag skulle få en blankett med posten, vilken jag skulle fylla i och skicka tillbaka till Försäkringskassan. Jag kunde inte fylla i en sådan på plats, när jag ändå satt inne på ett utav Försäkringskassans kontor, fullt kapabel att skriva min namnteckning på ett papper. Nej, jag måste vänta till blanketten kommer med posten.

Det tog lite mer än en vecka innan blanketten kom med posten. Jag fyllde i den, skrev under den och skickade in den.

Under tiden hade jag snällt fyllt i att jag var sjukskriven på mina a-kassa-kort och skickat dem till a-kassan, så de inte skulle ge mig någon arbetslöshetsersättning.

Idag skulle jag ringa till Arbetsförmedlingen, för det sa min handläggare på Arbetsförmedlingens kontor här i Kiruna, att jag skulle göra, någon gång under vecka 46. Jag kunde inte besöka kontoret här i Kiruna, utan jag skulle ringa det speciella numret jag fick av min handläggare. Jag satt fem minuter i kö innan jag kom fram till en dam. Hon frågade om jag jobbade timmar. "Nej." sa jag "Jag är sjukskriven från och med den 14:e okotber och ska vara det en vecka till, sen börjar jag stämpla igen." "Jaha." sa damen. "Har du anmält att du är sjukskriven till din a-kassa?" "Jag har fyllt i 'sjukskriven' på a-kassa-korten som jag har skickat in." svarade jag. "Det räcker inte." sa damen. "Jag tar nu och meddelar din a-kassa att du är sjukskriven, då blir du avanmäld från a-kassan och får besöka din arbetsförmedling igen den 18:e och anmäla dig arbetslös." "Men," försökte jag "jag har ju bara varit sjukskriven en månad!" Det spelade ingen roll för damen, som hade regler att följa. Därför måste jag nu gå till Arbetsförmedlingens kontor här i Kiruna, anmäla mig arbetslös, förlåt, arbetssökande, igen, så att de kan anmäla det till min a-kassa. Så än en gång ska jag få intyga vad jag har gjort, när jag har gjort det, hur mycket jag gjorde och varför jag gjorde det. Som tur är sparade jag en kopia av sjukintyget. Annars hade det blivit struligt igen. Kom ihåg det: Ta alltid kopior på alla intyg, du kan aldrig veta hur många gånger du kan behöva det! För vi lever i byråkratisverige, världens blankettätaste land. Inte konstigt att alla myndigheter kostar pengar! Men jag kan väl passa på att tacka alla bidragsfuskare, som sett till att vi har det så här idag. Tack.

Idag har jag suttit på KomVux och svettats i möte med studievägledaren. Eftersom jag vill börja plugga ordentligt, måste jag läsa in några kurser för att få behörighet. Jag var även tvungen att lägga till ett par kurser för att få heltid så jag kan söka fullt studiestöd.

Det gick bra. Nu är det gjort. Och det blir tungt! Oj oj... Jag ska läsa in både MaB och MaC på en termin. Det betyder att jag har fem veckor på mig att läsa in MaB. Jag behövde MaC till vidare studier, men hade inte MaB och jag måste skynda mig för att kunna söka in till högskola till hösten, för nästa år ändrar de reglerna och det blir besvärligare för oss som "inte visste vad vi ville bli när vi var yngre". Vilken jäkla tur att jag kom på att göra det här nu! Pust!

Alltid ska de då dit och ändra på reglerna! Jag fattar inte varför.

Jag visste faktiskt inte vad jag skulle göra när jag gick gymnasiet. Jag valde gymnasium efter vilken stad jag skulle flytta till. Det blev media. Det var kanske inte det jag ville göra, men jag fick flytta.

Nu har jag faktiskt kommit på vad jag vill, vilken jäkla tur att jag kom på det i år och inte nästa år. Då hade det blivit svårt. Men nu har jag möjlighet att faktiskt lyckas. Haha!

Det ska gå.

Kämpa kämpa.

Jag har tidigare skrivit om Kiruna Winter City som inte lever upp till namnet. Eftersom jag gillar att klaga på Kiruna, fortsätter jag här med lite allmänt klagande.

Scandic Hotel Ferrum har en jättefin terass på baksidan. Den är i trä, den är stor och rymlig, den har en stor fin trapp som går ner i den så kallade Ferrumparken. Den hade varit ypperlig till uteservering, åtminstone på somrarna. Den har utsikt mot Kirunavaara och parken med fontänen i direkt anslutning. Men används den då som uteservering? Nej, såklart inte. Det enda som står där är en askkopp på fot, antagligen till röksugen personal.

Ovan nämnda fontän är aldrig justerad, så strålarna sprutar aldrig jämt.

Ingen av Kirunas caféer eller restauranger har uteservering på vintern. I Kiruna Winter City, som stan kallas ibland, hade det varit ypperligt med uteservering på vintern. Tänk dig stolar med renfällar och filtar, terassvärmare på stolpar (som de har på uteserveringar söderut) och varm choklad med marshmallows. Kan det bli fel? Antagligen inte, men i Kiruna ska det inte finnas. Uteserveringar existerar knappt på somrarna. Som taxichaufför märker jag hur stor efterfrågan är på uteserveringar sommartid, och de som finns går att räkna på ena handens, öh, tumme.

Offentliga toaletter ska, om de går att ta sig in i, lukta kiss och vara allmänt äckliga. Belysningen ska gärna blinka och det toalettpapper som finns ska ligga fasttrampat på golvet.

I järnvägsparken finns ett café. ("Gör det?" frågar du.) Ja, faktiskt. Men ingen vet när de har öppet, förutom de som jobbar där, möjligtvis.

På kupoltorget står en stor klockstapel, ingen av klockorna i den går rätt, om de överhuvudtaget går.

Skräpkorgar och askkoppar vid bänkar och portar är tydligen väldigt ransonerade. Det är ju så mycket trevligare när det ligger skräp och fimpar på backen, eller hur? Och allt snus. Herregud, allt snus! Kirunabor tycker inte att snus är skräp, det ska pryda väggar, tak och hela backen.

Det borde vara undre åldersgräns på 30 år vid köp av öl och cider i glasflaskor på Systembolaget. De som är yngre än 30 år tycker tydligen att det är jätteskojigt att krossa dessa flaskor mitt i vägen, på parkeringar och utanför entréerna till Kirunas nattklubbar.

Kiruna är Sveriges hundtätaste kommun. Procentuellt sett. Det märks tydligt när ungefär en tredjedel av hundägarna aldrig bryr sig om att ta upp hundbajset. Ändå har kommunen underlättat för hundägarna genom att sätta upp rullar med bajspåsar här och där. Gratis bajspåsar! Kirunabor älskar gratisprylar, utom bajspåsar, förstås.

Sen finns det de hundägare som faktiskt plockar upp bajset i påsen och sedan slänger påsen på backen. Jag vet inte vilka som är värst.

Ingen bryr sig om körförbudet i centrum efter klockan 22. Ingen. Utom de som bor i centrum och vill sova efter 22.

Kirunabor tror också att farthinder innebär att man får köra bil på trottoaren.

Gångtrafikanterna är ungefär som renar. De struntar i övergångställen och går över där det passar, utan att se sig för. Många använder övergångställen som mötesplats att stanna och prata på.

När mörkret börjar falla på är det kanske 20% av alla gångtrafikanter som använder reflex, resten tror på allvar att de är självlysande och studsar ut i vägen lika raskt som i dagsljus.

Slutligen, åtminstone för dagens klag, Kiruna stad ska flytta. Är det ärligt talat någon som vet vart?

När Husse var och fiskade igår passade jag på att hyra Sex & the City the Movie. Han gillade inte serien och hängde inte med i den. Jag såg varenda avsnitt från början till slut. Jag ville se den på bio, men det blev aldrig läge. Så igår hyrde jag den, nästan 2 och en halv timmes frossa i tjejfilm med stort T! Helt otroligt!

Jag grät en skvätt på några ställen, skrattade på andra och skämdes lite då och då. Precis som det ska vara när man ser SATC. Jag visste att jag skulle tycka om den, och det gjorde jag. När den var slut var jag alldeles pigg och glad fastän klockan var halv elva. Jag brukar inte vara pigg halv elva. Jag brukar inte vara vaken halv elva. Som tur var kom inte Husse hem förrän filmen var slut och jag hade hunnit torka kinderna.

Om jag ska kritisera den så måste jag vänta någon dag till den har sjunkit in. Just nu ser jag den i ett rosa skimmer, så jag är inte riktigt pålitlig.

Matilda somnade halv åtta och sov hela natten för första gången på några veckor. Hon vaknade inte och ställde sig och skrek, hon ropade inte efter bubbe, hon gnällde varken efter pappa, mamma, eller täcke. Skönt. Jag hoppas att strultiden är över nu och att hon sover hela nätterna framöver. Hon blir en ganska irriterad unge när hon inte sover ordentligt. Hon växlar snabbt från ett gulligt, harmoniskt litet gullebarn till en väsande, förbannad grinunge då och då på dagarna om hon inte fått sova ordentligt. Nog kan hon bli ilsken annars också, men inte så där oväntat och plötsligt.

Idag är det fars dag. Grattis alla pappor!