Jag är väldigt bröstfixerad för tillfället. Kommer nog vara det ett par månader, om inte längre, framöver också. Vi var och köpte vinterkläder åt Matilda idag och jag passade på att titta på BH-ar åt mig. Jag vet inte riktigt vad jag har för storlek ännu. Jag ska prova om en vecka. Men jag tror att det är 80B som gäller. Möjligen 80C. Det var så roligt att hålla upp en sån och en med min gamla storlek bredvid varandra. Vilken skillnad! Jag får plats med huvudet i mina gamla kupor.

Funderar på att göra något skoj konstverk med alla gamla BH-ar som jag inte längre har användning för. Ett draperi, kanske. Hahaha! Vad skojigt...

Jag brukar föredra sms framför att ringa och prata. Åtminstone när man bara ska checka läget eller stämma träff och sådana smågrejer. Om det inte är skitviktigt så känns det väldigt enkelt att bara smsa och det är inte så noga om jag inte får svar med en gång.

Men sen får man sms med allvarligare underton, ibland anklagelser eller utskällningar. Saker som jag gärna hade velat svara på eller åtminstone velat ha chansen att svara på. Då blir jag lite rädd. Det är som att göra slut via sms. Det är inte snyggt gjort! Om man inte vill ha några motargument, så är det klart att sms är det smidiga valet när man vill slänga ur sig något som trycker en. Men jag tycker det är otäckt. Speciellt när det kommer från någon man ändå pratat med en del innan.

Det är så lätt att spy galla över folk och vara allmänt otrevlig via sms och i vissa fall via sin blogg. Att i sin egen klubb för inbördes beundran smutskasta människor som man av olika anledningar inte tycker om. Frågan är om det är rätt att göra så. Jag tycker inte det. Jag stör mig på människor jag också, men jag försöker att inte dra upp det i min blogg för jag vill att min blogg ska vara positiv och att man tillochmed ska kunna fnissa lite när man läser den. Det händer en massa skit i världen hela tiden och det finns en massa forum att sprida just den skiten. Alla kvällstidningar och nyhetsprogram gör sitt i den avdelningen. Då behöver inte jag också gräva ner mig i dynga, även om jag hade kunnat.

Jag är med i familjeliv.se där det startas forumtrådar i parti och minut. Även där är det populärt att smutskasta människor som inte delar ens åsikter. Och eftersom man kan vara anonym där är det lätt att vräka ur sig det ena och det andra, oavsett om det är sant eller inte, oavsett om det kan göra någon väldigt illa eller inte, i sin jakt på bekräftelse att man har rätt i sina åsikter.

Är livet en tävling i vem som hade rätt? Jag tror inte det. Mitt liv är iallafall inte det. Jag vill försöka hitta något varje dag som gör mig tacksam över att jag lever. Och för det mesta lyckas jag, för jag koncentrerar mig på det istället för på all skit som skymmer sikten.

Jag glömmer av mig ibland och gör något som jag absolut inte ska göra. Tillexempel lyfta vattenkokaren full med vatten, torka golvet med disktrasa och sånt. Men det är sådana där smågrejer som jag i vanliga fall gör varje dag, så det är lätt att det händer. Det känns dock när det händer. Inte hemskt, men det känns.

Idag tvättade Husse mitt hår. Jag fick sitta på en stol i duschen med både badlakan och morgonrock och luta bak. Det kändes som på salong! Mitt hår var ganska ofräscht, men nu är det rent och luftigt igen. Det är hemskt att inte få duscha. Men jag kan ju tvätta mig ändå. Enda kruxet har varit håret, men nu när det är gjort så klarar jag mig några dagar igen. Om en vecka och två dagar ska stygnen tas bort, då får jag duscha och ta på en vanlig bh. Men den bh:n ska sitta på dygnet runt i tre månader sen.

Det är mycket jobb med det här, men det är fan värt det!

Det gör absolut inte ont hela tiden. Men det känns. Ibland känns det lite mer, ibland lite mindre. Just nu kliar det mest, och jag kan inte klia. Det ser nog ganska roligt ut när jag sitter och stryker händerna över ställena där stygnen är! Haha! På ryggen får Husse klia, då håller jag på svimma...

Kiruna är staden med mest gropar i vägarna, därför är det inte så skojigt att åka bil nu. Jag är rädd hela tiden. Husse får väja och ibland välja den mindre gropen när det är flera. Men nog fan guppar det ändå, och det känns så otäckt. Jag vet att jag sitter ihop och att stygnen inte kommer att spricka upp, men det är lite läskigt ändå.

Samtidigt som att jag rör mig ungefär lika fort som en snigel på valium, jag har svårt att gosa med min underbara unge, kan inte tvätta håret och får inte lyfta något tyngre än ett glas vatten så är jag så lycklig. Det känns som att mitt nya liv börjar nu. För varje dag mår jag bättre. För varje dag gör det mindre ont. För varje dag blir jag gladare och mer och mer tacksam. Jag är så glad att jag vågade göra det här! Jag kan fortfarande knappt tro att det är sant. Det är så galet.

Ganska så öm och försiktig och något mindre, men hemma igen. De har äntligen tagit bort mina förbenade bröst. Jag ser så liten ut nu! Det är helt otroligt. Jag börjar le så fort jag ser mig i spegeln eller tittar ner. Det är två små bollar där nu och de är så lätta.

Min rygg blev genast bättre. Den kändes bättre dagen efter operationen, det var då jag kunde känna efter lite bättre.

Fan vad skönt! Jag är så lycklig att det inte är klokt.

Jag kommer att göra ett uppehåll nu i några dagar. Vet inte hur många. Det får vi se.

Men vi hörs sen!

Det sänkte sig en dimma över Kiruna framåt kvällskvisten. En kall dimma. Det är bara en plusgrad, enligt våran termometer.

Vi fick sålt lill-skotern idag. Nu är det bara stor-skotern kvar. Hoppas den oxå blir såld. Den är ju så fin och mysig att åka med. Jag känner att jag skulle vilja åka några turer till på den, men jag blir jätteglad om någon köper den och tar hand om den. Jag kommer ihåg när vi köpte den. Den var så tjusig! Vi hämtade den dagen efter eller något sånt. Och sen åkte vi några turer. Trots att spåret var jätteguppigt så kändes det knappt med den där skotern. Och vad elakt den lät! Morr morr...

Jag provade köra en gång, men jag tyckte den var för snabb för mig. Jag är en sån som tycker att 40 km/h är vansinnigt fort på en snöskoter.

Imorgon blir det spännande för mig. Och jag vågar inte säga något än heller.

Men förr eller senare så kommer det här i bloggen. Oj oj...

Man får ett telefonsamtal som man har gått och väntat på så länge. Plötsligt ringer det och vad konstigt allting blev!

Äntligen verkar det vara dags. Helt otroligt! Jag ska ta och smälta det här lite försiktigt innan jag skriver något mer.