Vi började dagen med att gå och fika med Nora och hennes mamma. Jag har gått och trott att det var lördag idag, så jag tyckte det var ovanligt lite folk på caféet. Kom sen på att det var fredag.

Sen tog vi en liten shopping-tur på stan. Jag fick ett par byxor och en top i försenad födelsedagspresent. Det var härligt. Matilda tog en taktikvila i vagnen utanför med mormor, gammelmormor och Nora, medan jag och Noras mamma fyndade kläder.

Sen var det besök hos farmor och farfar. Där fick vi mat. Sen till mormor och morfar. Jag blev förvånad när affärerna fortfarande var öppna, och kom sen på att det var fredag. Hos mormor och morfar fick vi gravad lax och Matilda fick även bubbe.

Sen gick vi tillslut hem. Hällde upp lördagsgodiset i en skål, och kom sen på att det var fredag...

Min lilla dotter har blivit pappig. Mamma behövs bara i nödfall, som när det ska bytas bajsblöja och sånt. Då ropar Matilda efter mamma. Annars är det bara pappa som gäller. När pappa går på toaletten blir Matilda ledsen och ropar: "appa...appa...appa..." tills han antingen öppnar dörren eller kommer ut. Om pappa går ut från lägenheten blir det lite mera liv. Och när jag, mamma, försöker trösta är jag inte mycket värd. Det krävs mycket övertalning och ibland kittling för att hon ska bli på bättre humör.

Förut, när Matilda vaknade på morgonen så ställde hon sig upp i sängen och sa antingen "mamma" med sin snällaste röst eller "Appa! Bubbe!" med sin något mindre snälla röst. Nu är det ett smygande "appa...appa...appa..." på morgonen. Med en härligt klingande änglaröst. Först efter en liten stund kommer ett litet "mamma".

Jag är kluven till det här. Samtidigt som jag tycker det är ganska skönt att pappa också får sin del av det hela, så känner jag mig lite undanskuffad. Min lilla bejbis är ju inte längre en bejbis. Hon är en liten unge vars värld plötsligt har blivit så mycket större.

Idag är hon ledig från dagis och får en bonusdag hemma med sina föräldrar. Det verkar hon ganska nöjd över.

Det är ju helt meningslöst att gå till arbetsförmedlingen. Så känns det iallafall. Jag kan ju göra mer själv, när det gäller att hitta jobb, leta utbildningar och se vilka jobb som är på tapeten just nu.

Vi skrev en handlingsplan på ett halvår. Jag ska kontakta kundtjänst två gånger innan nästa möte. Några intressanta utbildningar fanns inte i dagsläget. KomVux ska få mer pengar till kvalificerade yrkesutbildningar, men det var först nästa höst och kanske 2010.

Praktik finns inte möjlighet till längre. Det finns inga pengar till det.

Så var det med det. Och det visste jag ju faktiskt.

Som vanligt när jag ska till arbetsförmedlingen, så tror jag att jag faktiskt ska vara med om något intressant. Och det är väldigt sällan det är så. Det är väldigt sällan det är intressant på arbetsförmedlingen.

Jag tror att jag ska bli tipsad om en bra yrkesförberedande utbildning, som jag faktiskt gärna skulle vilja gå, att jag kanske skulle få praktik på något spännande ställe och lära mig nya saker.

Det brukar inte bli så.

Trots det sitter jag här nu och är förväntansfull, som vanligt. Om en halvtimme ska jag vara på arbetsförmedlingen.

Jag tror inte på hämnd. Jag tror inte på att ge igen med samma mynt, inte på öga för öga, tand för tand. Jag tror inte att det leder till att något blir bättre. Men om man inte vill att saker och ting ska bli bättre så är hämnd säkert jättebra. Om man vill ge något det den andre förtjänar, för att man vet med sig själv att man är just den personen som är kapabel att göra det, så är hämnd oftast ett förstahandsval.

Jag är inte en sån person. Jag vill att saker ska få en lösning, att man ska lösa det på det bästa sättet för de som är inblandade, att om möjligt göra skadan mindre. Jag försöker tänka långsiktigt, inte bara vad som är bäst just i denna stund utan vad som är hållbart bäst även i framtiden. Därför tror jag inte på hämnd. Jag tror det är en kortsiktig lösning, inte ens en lösning överhuvudtaget.

I mitt liv har det varit minst sagt turbulent den sista tiden. Det är många som har åsikter om hur jag lever mitt liv och de val jag gör. Och det här skriver jag för att försöka bringa någon slags klarhet i det.

Jag har fått frågan hur jag kan förlåta, men jag hävdar att det inte är min uppgift att förlåta. Inte den här gången.

Min uppgift är att vara det stöd som jag lovat att vara, för flera år sedan. Jag lämnar inte någon i sticket, speciellt inte när de behöver mig som mest. Min man behövde mig som mest nu, och vad jag än tyckte om det han gjort, så kunde jag inte strunta i det. Jag älskar honom, den kärleken dog inte i ett ögonblick. Den har inte dött alls. Den har däremot sattits på prov. När jag rannsakat mig själv, vilket jag gjort många gånger den senaste tiden, har jag känt i min maggrop att jag måste göra så som jag känner att jag måste göra. Jag kan inte gå emot vad jag verkligen vill innerst inne. Det spelar ingen roll hur många som tycker att jag är dum i huvudet, för jag gör det som känns rätt för mig.

Jag ursäktar inte ett dåligt beteende, jag rättfärdigar inte våldsamma handlingar, jag försvarar inte något ondskefullt.

Jag förstår situationen, jag känner till bakgrundshistorien eftersom jag lever i den. Och jag kan förklara mig blå om jag vill, men det gör ingen skillnad om ingen vill lyssna. Jag tänker på min dotter, som älskar både sin mamma och sin pappa. Hon vill inte vara utan någon utav dem. Hon mår bra av att ha dem båda omkring sig. Hon älskar så ovillkorligt och så direkt, det går inte att ta miste på.

Jag mår bra av att ha min man omkring mig. Han gör mig lycklig och jag känner mig trygg med honom. Oavsett vad som hänt. För jag vet bakgrundshistorien, för jag lever i den. Jag förväntar mig inte att någon ska förstå, men jag vet vad jag känner. Och jag känner ingen rädsla, ingen otrygghet. Jag är som absolut lyckligast när jag är med min man och min dotter, och så är det.

Det är lätt att sätta sig i en fördömande position, att vara den som vet bäst om hur saker och ting ska lösas. Det är lätt att fördöma en annan människa, begrundat på handlingar men även på historier och snack. Det är inte lika lätt att förlåta, att gå vidare och se från en annan vinkel. Det är lätt att alltid fly från problem, inte lätt att ta itu med dem. Det är lätt att skylla ifrån sig, inte lätt att inse vad man gjort och att konfronteras med sig själv och med sanningen. Men den sanningen ska vara just en sanning. Inte en historia som kanske börjat med en sanning, men utvecklats till en vandringsägen, där saker läggs till efter tycke och smak.

Att som jag vara gift med en man som, trots alla ansträngningar han gör, fortfarande klassas som en, snällt sagt, oduglig människa som inte förtjänar någonting, känns. Jag kämpar med att inte inta en försvarsposition, eftersom jag tycker att man ska ta konsekvenserna av sitt eget handlande. Men när saker och ting överdrivs, för att det är bestämt att han är en oduglig människa, som även om han skulle bli statsminister skulle förföljas av skitsnack och överdrifter, så hamnar jag automatiskt i försvarsposition. Ska man anklaga en människa för något, ska man hålla sig till sanningen. Inte överdriva och leda häxjakt.

Jag är inte heller den som ska döma honom, eller fria honom, det har vi det svenska rättsväsendet till. Jag ska göra det jag är bäst på, jag ska finnas där som hans fru och hjälpa honom att vara den människa han vill vara.

Jag vet vilken människa han vill vara, det är den människa han varit den senaste tiden. Den lyckliga mannen och pappan, som älskar sin familj över allt annat. Den hjälpsamma och generösa människan, som alltid ställer upp för de som behöver hjälp. Det är så jag ser honom, för det är så han är, varje dag.

Det är så vårt liv ser ut. Det är den bilden som är den rätta bilden.

Att något hemskt har hänt, är väldigt olyckligt och tragiskt. Jag förstår dock hur det kunde hända, det betyder inte att jag ursäktar det. Men det förklarar varför jag har gjort det val jag gjort, att finnas där för min man, för att det är för mig den långsiktiga lösningen.

Inte att överge honom, att ge igen och se till att han lider. För det är inte min uppgift. Han har lidit och han lider. Han kommer att avtjäna sitt straff.

Jag är inte den som ska ge honom ett straff. Det skulle varken hjälpa situationen eller leda till någonting bra.

Det hjälper inte att utmåla honom till något han inte är, att hitta på saker som han inte har gjort. Att förvränga bilden av honom leder inte någonstans.

Jag förstår inte hur man kan vilja lägga ner så mycket av sin dyrbara energi på att svärta ner någon. Då är det väl bättre att strunta i den personen, och hålla sig till dem som får en att må bra? Annars blir man i slutändan galen, speciellt om den person man svärtar ner inte lever upp till sitt dåliga rykte.

Det måste vara otroligt frustrerande att se en sån person lyckas och må bra, när man bestämt sig för att den inte förtjänar ett bra liv.

Jag har insett mina förluster med att göra de val jag gör. Och det är saker jag får leva med. Det är konsekvenser jag får ta, med tanke på de handlingar jag utfört.

Frågan är om jag ska älta det i all oändlighet, eller om jag ska göra något bra och vettigt av den situation jag befinner mig i nu.

Jag är inte en person som ältar i all oändlighet. Jag tror inte att det, liksom hämnd, leder någon vart.

Idag gick det bra att lämna Matilda på dagis. Hon blev inte tokledsen. Hon förstod att hon skulle gå ut direkt och gunga och leka. Då gick det bra. Jag hoppas att det blir bättre hela veckan. Kanske måste vi göra så här nästa vecka också, men då får vi väl göra det då.

Hon måste ju ha roligt där! Att gå hemma och leka hemmafru med mig kan inte vara så skoj i längden. Och jag kan ju inte vara hemmafru så länge till heller. Mama needs to bring home some bacon, så att säga.

Funderar på att trilla in på KomVux i veckan och prata lite om distansutbildningar. De har ju skurit ner nåt enormt på utbudet här i stan. Det är nog för att man bara ska jobba i gruvan, och ingen annanstans. Jag är, som sagt, inte så sugen på det.

Jag har en liten lista på tänkbara jobb som jag hade velat ha. Men alla kräver de vidareutbildning. (Och lån hos CSN... morr...) Jag får ta och inse fakta och börja plugga. Jag vill ju det också! Jag hade jätteroligt på KomVux, även om det var lite tungt ibland. Och det gick ju bra! Jag fick bra betyg i allt! Bättre än jag väntat mig.

Det känns bara lite läskigt att läsa på distans, för jag tror jag behöver någon som håller koll på mig lite så jag inte börjar slöa. Men det behöver ju inte vara en lärare, det kan räcka med min pappa. Läser jag något som han tycker är intressant så ställer han mer än gärna upp och peppar mig. När jag läste på KomVux såg han till att jag fick MVG på ett arbete, bara genom att vara intresserad och läsa vad jag skrivit. Tack pappa!

Nog för att Matilda var ledsen och faktiskt upprörd över att bli lämnad på dagis idag, så var hon vid littre bättre mod än tidigare. Det skär i min mamma-själ att se min lilla dotter så ledsen. Jag önskar fortfarande att jag fick vara hemmafru och ta hand om henne själv.

Den här veckan ska hon bara vara där mellan nio och halv tolv, så hon får vänja sig. Hon har lekt och gungat idag, tillochmed varit med och sjungit även om det inte var skojigt särskilt länge, fick jag höra. Hon hade ätit bra, och hon somnade i sin vagn på vägen hem.

Nu ska jag sköta mina hemmafru-sysslor. Betala ett par räkningar som legat kvar i lådan, tina kyckling och diska nappflaskor. Inget av det är särskilt tråkigt, faktiskt.

Nu är det en plusgrad ute. En ynka liten plusgrad, alldeles ensam och frusen. När vi tittade ut snöade det. Jag undrar alltid vad Matilda ska säga om snön. För nu var det länge sen det snöade sist.

Jag är glad att vi kom över en motorvärmarkabel! Tur man har snälla släktingar med kablar över. En ny kostar nämligen minst 350 kr.

Jag var inte riktigt redo för att sommaren skulle ta slut. För det var nästan ingen sommar alls. Det var varmt några dagar. Och så jobbade jag ganska mycket. Då hinner man ju inte vara med!

Matilda har haft lite kämpigt på dagis, så nästa vecka ska hon få vara kortare tid. Hon vill ju vara hemma! "Maaammaaaaa!" skrek hon när jag lämnade henne sist. Då fick det vara nog. Jag hade ont i magen hela tiden hon var borta. Jag bestämde att hon får gå dit när de ska ut och leka, sen hämtar jag henne när de ätit. Så kör vi så ett tag. Då blir det nästan bara lek för henne, och då blir det nog bättre. Jag måste ju inte börja jobba nu. Även om det hade behövts lite tillskott i familjekassan. Men än är det inte jul, så vi klarar oss så länge.

Nu är jag officiellt arbetslös iallafall. Jag har tillochmed fått mina första stämplingskort från a-kassan. Men jag måste såklart skicka in arbesgivarintyg och andra grejer innan de börjar betala ut några pengar. Varje gång är det samma sak. Och så stämplar jag typ en månad, sen gör jag något annat.

Plugga, vill jag göra. Verkligen. Det suger i pluggar-tarmen.